Inte heller Green Day, som även placerat höstlåten Wake me up when september ends i kalendern, har lyckats ta tronen i besittning med en av första halvårets största hits. Boulevard of broken dreams fick tillbaka bandet i succéruset som de upplevde under 90-talet. I backspegeln framstår nu låten som den största från andra sidan Atlanten i år. Om Green Days fortsatta framgångsdrömmar krossas och endast blir en reflektion i spegeln återstår att se, men de kan i alla fall stoltsera sig med att få en plats bakom årets näst sista kalenderdörr.
(2:a plats)

Våren och sommaren gled förbi och under tiden släppte 23-åriga debutanten Laleh singlarna Invisible (my song) och Storebror, men det var först under hösten som den berörande och vemodiga tredjesingeln Live tomorrow fick hennes karriär att lyfta högre än hon själv kunde ana. Den lilla låtpärlan sticker onekligen ut i ett slätstruket radioskval och nu mot årets slut är både låten och Laleh nominerad till oräkneliga priser. Det är jämnt på årets prispall i låtkalendern och Laleh lyckades inte kliva högst upp, men Live tomorrow är ändock en blivande svensk klassiker.
(3:e plats)

Joakim Thåström, med sina forna år i Ebba Grön och Imperiet, kom i år tillbaka på den musikaliska banan med albumet Skebokvarnsvägen 209, som blivit en säljsuccé för den gamle punkrockaren. Förstasingeln med den ögonbrynshöjande låttiteln Fanfanfan, som säkert fått flera mormödrar och religiösa trosivrare att rygga tillbaka, växte till sig ordentligt ju fler lyssningar vi gav den under hösten. Joakim lyckades inte riktigt kliva upp på prispallen, men kan sträcka på ryggen och stoltsera med att stå bakom årets fjärde bästa låt.
(4:e plats)

Jo, vi visste att Madonna var världsstörst men med en massiv marknadsföring av nya albumet och förstasingeln Hung up fick hon oss även att inse att disco stöpt i Madonna-formar krossar allt i sin väg. Madonna är en smart affärskvinna som genom åren byggt upp ett beundransvärt imperium. Med gymnastikutstyrsel, benvärmare och ännu större rikedom dansar hon vidare in i nästa år där hon lär bli svårstoppad på dansgolvet. I kalendern får hon nöja sig med en mellandagslucka som ändå bevisar att hon gjort årets största danslåt.
(5:e plats)

Annandag jul är sedan ett år tillbaka en dag med sorgset förtecken som präglas av tillbakablickar, minnesstunder och tårar för de tsunamidrabbade. Kents dystra låt Dom som försvann passar bättre bakom dagens lucka än de flesta andra låtar skulle göra, även om titeln mer än texten kan knytas till naturkatastrofen. Med ett album och en EP under året och med tre av fyra möjliga låtar i årskalendern, så råder det ingen tvekan om vilket band som ännu en gång bevisar att det är allra störst. Det svenska vemodet befäster sig och Kents segertåg fortsätter.
(6:e plats)

Även idag inleder vi med snygga stråkar, men efter ett pärlband av tomtenissar bakom luckorna är det dags för årets svenska popdrottning att i sann entreprenörsanda öppna sin egen kalenderdörr. Robyn startade eget bolag och spelade in en skiva, som framförallt nu mot slutet av året har hyllats till höjder. Förstasingeln Be mine, vars avskalade version är minst lika bra för dem som missat den, satte sig efter första lyssningen och vägrade lämna oss på flera månader. Än idag är låten fastetsad, likt den röda lacken på gårdagens sönderdrivna julklappspapper, och den vägrar lämna oss. Men vi vill inte slänga det här pappret. Och den röda lacken är stämplad med Robyns musikaliska genialitet. Bättre än så här blir det sällan.
(7:e plats)

Snygg. Bombastisk. Intensifierande. Anders Wendin, eller Moneybrother som han musikaliskt kallar sig, fick sitt genombrott redan för mer än två år sedan, men med senaste albumet växte han sig ännu större för de flesta. Med de inledande stråkarna, den slitna och charmiga rösten och en fantastisk skön melodi så visar Moneybrother att hans bästa låt hittills, They’re building walls around us, mycket väl även kan vara årets skönaste radiolåt. Med julbordet dukat, Kalle i teven och granen tänd så får Moneybrother en av årets största julklappar. God jul!
(8:e plats)

Ola Salo tog över pennan och papperet helt på Rottnebandets skrivbord och lät sina bandkillar få en mer tillbakadragen roll i låtskrivandet. Det verkar dock inte ha förändrat gruppens förmåga till att producera nya populära slagordsdängor. One of us is gonna die young är det gångna årets allra första stora hit och låg högt och länge på listorna under årets första månader. Låten är förmodligen en av bandets blivande klassiker som når upp i samma klass som de tidigare singlarna It takes a fool to remain sane och Calleth you cometh I.
(9:e plats)

Det sägs att Lars Winnerbäck har de mest fanatiska anhängarna i Sverige, men det påståendet bör väl omprövas efter att Idol har gjort intrång på den svenska musikscenen. Hur som helst så har det gått ytterligare ett år där Winnerbäcks vispop tagit plats på listor och i hjärtan. Stort liv som släpptes som singel i somras kunde inte alls följa upp framgångarna med den här eftertänksamma och svårmodiga balladen om vilsna själar. Även om det till synes kan tyckas att Lars blir gubbigare för varje år, så verkar den förvandlingen inte vara till hans nackdel. Fansen hänger stadigt kvar och några nya har också fått plats i hans stora famn.
(10:e plats)

Svenska duon Le Sport, som från början kallade sig Eurosport men förståeligt nog fick byta namn, består av de två lågmälda killarna Örjan och Fredrik. Förra sommaren lärde de känna varandra på ett kollo där de båda jobbade och de har sedan dess har varit oskiljaktiga tack vare det ömsesidiga musikintresset. Tack vare fri nedladdning av deras låtar på nätet fick allt fler upp öronen för grabbarnas melodiska synthpop och Tell no one about tonight tillhör utan tvekan en av höstens flitigast spelade låtar på framför allt studentradiostationer och i P3.
(11:e plats)

Basket case tillhör en av 1990-talets stora klassiker och bakom låten står killarna i Green Day, som efter första framgången inte riktigt lyckades att få lika stora hits igen. Men så hände något. Förra året släppte de ett album som mottogs bättre än någonting annat de gjort. I våras låg deras hit om krossade drömmar högt på listorna och under sensommaren och hösten var det istället den här ännu lugnare vemodsrocken som kamperade i topplistornas övre skikt. Green Day, som på något befriande sätt åldrar långsamt, är tveklöst större än någonsin.
(12:e plats)

Det vore fel att kalla årets vinnare av Eurovision Song Contest för en schlager, eftersom den knappast har alla de beståndsdelar som en schlager enligt definition ska ha. Istället är My number one en modern danslåt med etniska tongångar. Helena Paparizou och hennes dansgrabbar bjöd på en övertygande show i Kiev som säkert hjälpte Greklands låt till en del av dess seger. Kvarstår gör ändå frågan om låten är en klassiker eller faller i glömska som tidigare vinnarlåtar, men just nu är närminnet klart och Helena pausar i julruschen för att kika fram bakom årets nittonde lucka.
(13:e plats)

Svängigt, skränigt och självdistanserat skulle kunna vara ett sätt att definiera Franz Ferdinands rocksound. Förra året fick de sitt stora genombrott och framgångarna har fortsatt i år när de släppte sitt andra album där förstasingeln Do you want to blev en stor hit. Nu verkar det som att det skotska bandet har skapat sig ett rätt stort gäng anhängare som dansar loss till bandets funk-pop-disco-rock. Franz Ferdinand har riggat upp bakom artonde luckan. Grabbarna kan bli stora. Riktigt stora.
(14:e plats)

Tidigare i höst åkte de tre brittiska tjejerna in i häktet av musikpolisen i P3, eftersom deras klubbiga Push the button ansågs ha slående likheter med Nick Borgens We are all the winners. Och ja, visst finns det små likheter men den lustiga jämförelsen är egentligen onådigt hånfull. Keisha, Mutya och Heidi är större än någonsin och har äntligen fått ordentligt grepp även om den svenska publiken. Dessutom har vi inte varit bortskämda med brittiska stjärnor på listorna de senaste åren, men den trenden kan ha vänt nu i höst. Låt oss hoppas.
(15:e plats)

Med utbrunna ljus i kronan orienterar sig Anna Ternheim in bakom ännu en kalenderdörr, men den här gången får delar av platsen bakom dörren även tilldelas Broder Daniel vars låt Shoreline Anna har tolkat på sitt eget sätt. Låten blev en lite oväntad jättehit i somras, vi är säkert flera som till och med tycker att hennes pianoklädda cover är snäppet bättre än det mindre lågmälda originalet. Anna Ternheim framstår alltmer som en av årets mest uppskattade och framgångsrika tjejer på den svenska musikkartan. Om hon fortsätter att använda sitt kompass rätt återstår att se.
(16:e plats)

En lite anonym och enormt underskattad poplåt tittar plötsligt fram. Stereophonics har aldrig riktigt lyckats slå i Sverige, men ger trots allt inte upp att släppa singlar i hoppet om att slå igenom på allvar. Inte heller i år lyckades grabbarna även om singeln Dakota slog ner och bosatte sig djupt i flera juryhjärtan. En halvraspig röst tillhörande den bildsköne sångaren Kelly Jones lyfter den här låten till höga höjder. Vi skruvar upp volymen i bilradion och njuter av en åkfärd tillsammans med de walesiska popkillarna, som kör rakt in i garageporten till femtonde luckan. Krasch, boom, bang.
(17:e plats)

En vidunderligt lång låttitel från ett svenskt exportsuccéband, som efter ett par års frånvaro har kommit tillbaka med en ojämnare, lite smutsigare och rockigare platta. Nina Perssons fagra röst och bandets avspända uttryckssätt gör The Cardigans till ett av årets mest övertygande band på Sveriges musikhimmel. I need some fine wine and you, you need to be nicer nådde aldrig riktigt några guldmedaljer på listorna, men var hack i häl på de stora hitsen och överlevde längre än de flesta. Vi lämnar vinet åt sidan och knaprar istället på pepparkakor och glögg under tiden som vi myser till Ninas och killarnas briljans.
(18:e plats)

Det är luciakröning och bakom dagens kalenderlucka tittar tursamt en tjej fram som vi genast kan kläda med en ljuskrona. Anna Ternheim, som förmodligen inte alls skulle trivas längst fram i ett luciatåg, fick ökad popularitet detta år då allt fler uppmärksammade hennes mjuka närvaro i radioskvalet. Stillsamma och känslofyllda My Secret får oss att tänka tillbaka nästan ett år i tiden, men några av oss minns henne kanske starkast som den lilla vitklädda tjejen framför pianot med ryggen coolt vänd åt publiken innan Kent intog scenen på sin turné i våras. Anna är en tjej värd att krönas till årets ljusprinsessa, även om hon skulle känna sig besvärad i den rollen.
(19:e plats)

Vi får sätta oss i tidsmaskinen och fara tillbaka nästan ett helt år. I början av januari började Timbuktus Alla vill till himmelen men ingen vill dö husera på i stort sett alla topplistor i landet. En snygg produktion, en förträfflig text och en charmig Skånegosse fick även dansgolven att fyllas till vad som utan konkurrens och villrådighet borde kunna utses vara årets svenska hip-hop-låt. Timbuktu regerar på den svenska hip-hop-scenen nästan på samma sätt som Petter gjorde i slutet av 90-talet. Vi är inte bortskämda med att höra skånska tongångar, så go Skåne!
(20:e plats)

Det sker inte ofta, utan är snarare oerhört sällsynt, att det släpps sju singellåtar från ett och samma album. Melodisnickaren och hitmakaren Alexander Bard har tillsammans med Martin Rolinski och Marina Schiptjenko bildat Bodies Without Organs, vars framgångsvåg nådde sin hittills högsta nivå i somras då Open door regerade på listorna och till och med utsågs till årets största sommarhit här på Labyrint. Om dörrarna fortsätter att öppnas återstår att se, men juryn tycker onekligen att succébandets största hit hittills även tillhör årets bästa kompositioner.
(21:e plats)

Något Nobelpris i litteratur tror vi inte att Robbie Williams någonsin får och vi tror inte heller han har någon längtan att smutta vin och äta på dyrt porslin i Blå Hallen. Däremot hoppas vi och tror att han, som en av världens största underhållare, har stark längtan till nästa sommar då han intar Ullevi i Göteborg för att bjuda på en sjuhelsikes show. Tripping är en liten udda fågel i årets låtskörd med sköna rytmer och en melodisk falsettrefräng som ger smårysningar. Juryn har sagt sitt och tycker att låten tillhör de mest högtflygande från i år. Med all rättvisa.
(22:e plats)

Dags då att låta Kent ta upp lite plats igen och nu med deras sommarsingel Palace & main, som obönhörligen tillhörde sommarens flitigast spelade radiolåtar. Videon spelades passande in i världens spelstad Las Vegas där Harri satsade en hel videobudget på roulette – och vann! Men vinstpengarna är förmodligen bara en liten pöl av snöslask i ett stort hav av stålar för landets framgångsrikaste band. Albumet förde tankarna tillbaka till ett tidigare Kent-sound och Palace & main bidrog i allra högsta grad till det.
(23:e plats)

En popbrud i ett vitt rockpaket med blåröda snören gömmer sig bakom lucka åtta. Med en seger i amerikanska Idol för ett par år sedan fick unga Kelly Clarkson sitt genombrott i hemlandet, men det var först i år som hon slog igenom på allvar även här i Sverige. Since u been gone är en melodisk radiorockdänga med en intensitet och känsla som få låtar lyckas alstra. Även om det går att diskutera kommersialism och yta i musik fram och tillbaka, så kvarstår ändå fröken Clarkson som en sångerska med själ, hjärna och hjärta trots ett stort skivbolag i ryggen. Vi hoppas den bilden är riktig och sann. Dessutom gillar hon marinbiologi
(24:e plats)

Depeche Mode är stora och har en enastående musikkarriär bakom sig som få egentligen kan mäta sig med. Visserligen har det funnits svackor, men årets album och framförallt förstasingeln Precious har tagit det brittiska synthbandet tillbaka in i rampljuset. En liten låtpärla från ett starkt musikår där Dave Gahan och grabbarna lyckats sticka ut tillräckligt mycket för att förtjäna en plats i kalendern bakom vår sjunde dörr.
(25:e plats)

Ett sprattlande schlagertroll tittar glatt fram bakom sjätte luckan. Vi krossar lite pepparkakor som vi garnerar vår gräddtårta med. Nanne gör sig beredd att blåsa ut ljusen, men får vara försiktig så att inte hennes sällsamma hårförlängningar tar eld. Idag firar Labyrint Topp 20 faktiskt 5 år, vilket firas med att uppmärksamma årets svenska schlagerlåt Håll om mig som etsat sig fast i varannan svensk primitiv hjärnhalva. Nanne borde havunnit Melodifestivalen enligt svenska folket och det går inte att komma ifrån det faktum att det är hon som står för årets svenska schlagerklassiker.
(26:e plats)

Så dök hon plötsligt upp och vandrade in i var familjs vardagsrum. Både barn, föräldrar, kusiner, mostrar och farföräldrar diggar till lilla Amy Diamond som borde kunna titulera sig årets stjärnskott. Men Amy är inte gammal, så spela korten rätt och försök att behålla den oskyldiga men ändå smått brådmogna stilen i alla fall ett år till. What’s in it for me med dess lätta ton och reggaefeeling fick juryns trumhinnor att glatt vibrera nu i årets slut även om det i början av året såg trögt ut för den lilla diamanten. Dock tog det sig och låten blev onekligen en populär försommarhit som nu ligger och gnistrar bakom femte luckan i vår nedräkning.
(27:e plats)

I sällskap med Chords och Supreme rappar Timbuktu på skånska fram Det löser sej som säkert blivit ett ledmotiv för många genom året som gått och förmodligen även överlever länge som ett mantra för de mest hängivna. För det ordnar sig alltid och det fixar sig till slut. Skön inställning från en av landets mest kända Skånepågar där det gångna året kan präntas in i kalendern som det mest framgångsrika i hans karriär – hittills. Timbuktu kikar fram bakom lucka fyra, men bör kanske rusa vidare och gömma sig bakom en till.
(28:e plats)

Vi gillar Petra. Det finns en mystik och charm över henne som få svenska stjärnor har idag. Petra kallar sig för September och har sedan ett par år tillbaka huserat i högtalarna på discogolv, men det är först med Satellites som hon fått sitt stora genombrott. Juryn dansar gärna till bildsköna Petra och hennes svala discodänga, som erinrar om ett tidigt 90-tal fyllt med eurodisco, och den letar sig nu in bakom årets tredje lucka. Heja September.
(29:e plats)

Kent är Sveriges giganter på musikscenen med nästan oräkneligt många sålda album och statistiken försämrades knappast i år efter albumet Du & jag döden och nysläppta The Hjärta & smärta EP. Turné under senvåren, radiospelningar och produktivitet lyfter Jocke Berg och hans trotjänare till ännu högre framgångsnivåer. Dystra och vemodiga Den döda vinkeln fick härbärge på listorna under hela hösten och har nu hittat sin plats bakom andra kalenderluckan.
(30:e plats)

Med snö på marken och en halvvit start av årets sista månad så påbörjar vi lucköppningen genom att ivrigt riva upp första luckdörren. Den låt som är framröstad till årets trettioförsta bästa är en liten uppstickare som får oss att minnas tillbaka inte alltför många veckor. Skandalomsusade Peter Doherty, vars musikförflutna finns i The Libertines, är sångare i brittiska Babyshambles vars Fuck forever blev en mindre hit här i Sverige. Destruktivt, lite skitigt och grungigt med tankarna tillbaka till Kurt Cobain och hans Nirvana i början av 90-talet. Om Babyshambles blir lika stora återstår att se, men deras Fuck Forever är första låten att grävas fram under det decembertunna snötäcket.
(31:a plats)